Inte ens de första vårtecknen kan lätta på bördan jag bär. Det är snart 3 veckor sin ambulansen kom och hämtade min man. Ilfart in till sjukhuset, omg. röntgen och sen stor operation. Kroppspulsådern hade brustit. Hur jag kom igenom den första dagen fattar jag inte. Jag och våra barn fick ett väntrum, sen kom en sjukhuspräst (heter nåt annat nu) sen läkare som försökte förklara. Var i ett sånt chocktillstånd att jag inte fattade. Efter operationen kom han upp på intensiven, och vi fick titta in till honom om vi ville. Att komma in och mötas av detta, var fruktansvärt. Personalen var helt otrolig, men när det tjöt till i en maskin, höll hjärtat på mig att stanna. De var bara en signal om att snart får ni byta eller sätta in nytt.

Det är vårt barnbarn som syns på bilden, vid sidan av sin morfar. Att så mycket slangar och nålar och klämmor kunde knytas till en kropp, t.o.m. i öronen, kunde jag inte fatta. Dagen efter körde jag in på f.m. och möttes i dörren av en narkossköterska, som sa att han skulle ner på en ny operation, för något var inte som det skulle. Då gick luften ur mig totalt. Körde in dagen därpå, och det såg likadant ut. Då får jag reda på att ytterligare en operation skulle göras, en mindre med bara lokalbedövning?  Har varit där varje dag i bland t o m 3 ggr. Efter 3-4 dagar var han så pass att han kunde nicka om man sa något, och öppnade ögonen. Bara det var en lättnad. I måndags kom han från Intensiven till enskillt rum. Han blir sakta men säkert lite bättre. När jag var där i dag, bar de ut maten, men han hade bara ätit desseren "den var godare" sa han. Vanmakten ligger som ett täcke över mig, får ta sömnmedicin varje kväll, och som om det inte räcker, har jag mardrömmar så fruktansvärt. Vågar ju inte ens ta ett glas vin, för att lugna mig, för tänk om de ringer från sjukhuset. Om nu människan är så otrolig med alla sina funktioner, varför kunde vi inte få en knapp som stängde av "tänket"

Marianne

                                                                                        

Jag befinner mig så långt nere i avgrunden det går. I tisdag kom ambulansen (prio 1) och hämtade min älskade make. Direkt till röntgen och omedelbar operation. Något med kroppspulsådern. Har suttit där i åtskilliga timmar, hållit hans hand, smekt hans kind. Ingen reaktion. Underbar personal t o m sjukhus-prästen har besökt mig många gånger och även ringt. Alla ställer upp för mig, men vad hjälper det. Om det finns någon som tror att det finns en Gud, hur kan då detta hända? Har han inte haft nog med elände?I unga år skelettcancer, sen  en stroke som han repat sig från, och nu detta. Ingen av våra närmaste får ringa till vår fasta tel. eftersom Intensiven ringer på det nr, så fort någon försämring sker. Hur jag skall orka igenom vet jag inte, denna ovisshet är förödande. Trots allt stöd jag får från barn, barnbarn släkt och goda vänner, känner jag att jag inte klarar så mycket mer.

Marianne

Skall försöka bli mer aktiv.

Har haft mycket annat att göra, så bloggen har fått vänta. Det tråkigaste jag vet är att inventera, men det måste jag en gång per år, gjort bokslut, tar inte så mycket tid,men inget av det är kul. Har bara väntat på vårblommor, så får vi då 20/1 snö och minusgrader. Jo visst blir det ljusare, men jag vill ha varmt också. I lördags var goda vänner här, och då fick jag Lila tulpaner och lila ljus, min älsklingsfärg.

I söndags kom sonen och 2 barnbarn hit, var ute och övningskörde, passade på att få hjälp av ena barnbarnet med datorn, vilken tur man har sådana. Vi som har några år på nacken och inte är uppfödda med datorer, har det jobbigt, finns ju ingenstans man kan läsa sig till det. Gick på kurs "våga klicka" REN nybörjarkurs sa de. Jo gomiddag,"starta datorn och plocka fram program ..... visste inte ens hur man startade. Men som tur är har jag ju Ninne, som hjälper mig. I dag har jag en sjukling i sängen, med värk i "hela halva kroppen". Voltaren, massage och så helveteskudden, 3 min i micron sen är det klart. Det lär väl vara hela vete-korn i dem.

Ha det så gott ni alla

Marianne

Kan någon hjälpa mig ???

I mitt förra inlägg skrev jag ju om vårt "klosterarbete", men när jag skall se om jag fått kommentarer, blir det bara vitt i hela rutan, inte en bokstav. Visserligen kan jag gå in i högermarginalen och se kommentarer, men icke i kommentarsfältet. Har försökt att kommentera andra bloggar, men på var eller varannan, kommer det bara upp ett vitt fält, som inte är avsett för någon skrift. Är det fel på mig eller min dator, fattar ingenting. Har letat i hjälpavsnitt nåt vansinnigt utan resultat. Hur som helst.

Ha det gott

Marianne

Klosterbesöket.

Vi blev alltså inbjudna till Klostret (Maria Vall) söndagen efter invigningen. Inte utan att man kände sig lite speciell, när vi vandrade över Klostergården till själva Klostret. Det stod massor av folk utanför staketet, och då går vi med en stor blomster-uppsättning och ringer på porten. Känslan när jag steg in går ej att beskriva. Det var som om något mjukt bara ramlat över mig. Eftersom vi är ateister båda, så var det inte en sån känsla, har varken förr eller senare känt nåt liknande. Vi blev guidade runt, helt fantastiskt. Vet inte om de hade samma sysslor eller de ambulerade. Där fanns en grönsaksodling som bara ojoj blomsterodling, bokbinderi, tvättavdelning, oblatbageri, klädvård, kök, bageri, konditori och säkert några jag glömt. Hela atmosfären var bara lugnet själv. Allt i grått och vitt helt otroligt. Där fanns också ett gästrum, där vi blev bjudna på kaffe och kakor. Jag säger bara till alla koonditorer " släng er i väggen" då saknade man verkligen "doggy Bag"    .                                                                                                                                                                                   Klostret invigdes 1991, så det är några år sen. Då var vi så spända och förväntansfulla, så tanken att ta ett foto av våra alster fanns inte, något som vi verkligen ångrar. Man kan även hyra in sig där, om man vill ha lugn, ro och tystnad. Bl a studenter inför någon tenta eller annat. Jag skulle gärna hyra in mig, just p gr a den stillhet och ro man kände.

  Så här ser våra Julrosor ut för närvarande

Ha det så gott Ni alla

Marianne

Äntligen får jag tid att fortsätta med mitt "klosterarbete".När vi gjort färdigt våra skisser kom Nunnan hit och tittade på de, var o.k. Det var gott om tid innan de skulle ha invigning av sitt nya kloster. Golvvasen skulle vara c:a 50 cm hög. Försökte räkna ut ungefär hur mycket lera som behövdes. Har en stor tunna med färdigmald lera (en stor kvarn). Snabbt insåg jag att jag aldrig skulle orka med att göra en så stor. Behövs enorma krafter till det, för att inte tala om hur jobbigt det är att slå ut alla luftblåsor. Fick göra den i 2 delar, inte det enklaste. När den torkat så jag kunde röra vid den, måtten måste ju stämma från underdelen till övre. Refflade båda kanter djupt och på med slickers. När den blev lagom torr, var det att beskicka den snyggt på både in- som utsidan.(en sorts svarvning) Var väldigt nervös att nåt skulle hända vid skröjbränningen, men det gick bra. Den skulle vara i svagt rosa-lila glasyr men lite mörkare upptill. Allt fungerade som det skulle, även glasyrbränningen, och jag drog en lycklig suck, när allt var i hamn.
Sen kom Nunnan och hämtade dem och hon var nöjd med båda två. Som pricken över I fick vi en inbjudan till klostret en söndag lite senare. En av de mäktigaste upplevelser jag haft. Skall skriva om detta lite senare.
Får väl visa den första tulpanbukett för detta året, som tack för vi "passat" grannens hus en vecka

Så här såg solnedgången ut i går kväll.

Ha det så gott Ni alla

Marianne

Ja nu är det tid för nya tag. Vid ett tidigare tillfälle lovade jag att berätta om det alster jag gjort, som jag är allra stoltas över. Nu är det många år sen närmare bestämt -91. Ur en bil på parkeringen steg det ut en nunna, hade faktiskt aldrig tidigare sett en levande. Hon kom in och frågade om jag skulle kunna göra en stor golvvas inför deras invigning av det nybyggda klostret, vilken känsla. vi stod och pratade lite och så får hon syn på smidesalstren som Uno gör, och frågade om han kanske kunde göra en stor golvljusstake.  Det fanns ju bara ett enda svar, naturligtvis ville vi gärna göra detta. Hon skulle komma tillbaka om en vecka för att se på skisserna. Naturligtvis var det lite nervöst. Skall fortsätta lite senare, så ni får nöja er med detta så länge.
Tänkte visa vår gavelrabatt, ett kort från Julen 2010 och ett från julen i år. En viss skillnad.

 

Ha det så bra ni alla

Marianne