Inte ens de första vårtecknen kan lätta på bördan jag bär. Det är snart 3 veckor sin ambulansen kom och hämtade min man. Ilfart in till sjukhuset, omg. röntgen och sen stor operation. Kroppspulsådern hade brustit. Hur jag kom igenom den första dagen fattar jag inte. Jag och våra barn fick ett väntrum, sen kom en sjukhuspräst (heter nåt annat nu) sen läkare som försökte förklara. Var i ett sånt chocktillstånd att jag inte fattade. Efter operationen kom han upp på intensiven, och vi fick titta in till honom om vi ville. Att komma in och mötas av detta, var fruktansvärt. Personalen var helt otrolig, men när det tjöt till i en maskin, höll hjärtat på mig att stanna. De var bara en signal om att snart får ni byta eller sätta in nytt.

Det är vårt barnbarn som syns på bilden, vid sidan av sin morfar. Att så mycket slangar och nålar och klämmor kunde knytas till en kropp, t.o.m. i öronen, kunde jag inte fatta. Dagen efter körde jag in på f.m. och möttes i dörren av en narkossköterska, som sa att han skulle ner på en ny operation, för något var inte som det skulle. Då gick luften ur mig totalt. Körde in dagen därpå, och det såg likadant ut. Då får jag reda på att ytterligare en operation skulle göras, en mindre med bara lokalbedövning?  Har varit där varje dag i bland t o m 3 ggr. Efter 3-4 dagar var han så pass att han kunde nicka om man sa något, och öppnade ögonen. Bara det var en lättnad. I måndags kom han från Intensiven till enskillt rum. Han blir sakta men säkert lite bättre. När jag var där i dag, bar de ut maten, men han hade bara ätit desseren "den var godare" sa han. Vanmakten ligger som ett täcke över mig, får ta sömnmedicin varje kväll, och som om det inte räcker, har jag mardrömmar så fruktansvärt. Vågar ju inte ens ta ett glas vin, för att lugna mig, för tänk om de ringer från sjukhuset. Om nu människan är så otrolig med alla sina funktioner, varför kunde vi inte få en knapp som stängde av "tänket"

Marianne