Skulle ju berätta om min synskhet, som förändrade våra liv för all framtid.

Vi hade under många års tid, sökt efter ett "ställe" med bostadshus, + en stor byggnad och helst ett litet ekonomihus, skulle ligga intill en trafikerad väg. I stort sett var varenda mäklare inblandad. Fick massor av tips,  byggnaderna passade perfekt, men långt ut i ödemarken, eller nära en stor väg, med fel byggnader. Hur många ställe vi besökte har jag ingen aning om. Har en släkting som man måste köra på en riksv. för att komma fram till. DÄR låg ett perfekt ställe, det var bara det att där bodde folk!!! Hade koll på det i många år. Annan dag jul 1985 passerade vi det och jag säger NU är det tomt. Va löjlig du är, där är tänt, gardiner och fönsterträd. Jo så var det, men känslan ville inte släppa att det var tomt och öde. Dan efter sa jag, vi kan väl köra dit och kolla. Ja jag går inte in sa min man, nej du kan väl stanna på parkeringen så går jag tillbaka till grannen tvärs över gatan. O.K.
Jag travar iväg till grannen, presenterar mig och framför min fråga ang huset. Jo svarade hon, där bodde en änka men hon dog för 2 månader sen, så huset är tomt, men hon har en son och en dotter, som jag fick tel.nr till. Är du själv sa hon, nej min man väntar på parkeringen, synd annars kunde jag bjuda på kaffe, men jag har precis blivit färdig med baket, så vänta skall jag hämta en påse, så du får lite kakor. Alltså en vilt främmande människa, som frågar ang huset, och hon skickar med mig en stor påse nybakta kakor.
Vilken underbar människa, hennes like finns inte. Så här såg det ut när vi precis köpt det

Att vi har vår buss där beror på att han som skulle gräva till ny kabel, grävde av den markerade huvudkabeln, alltså ingen ström. Fick laga mat och kaffe i bussen.

Så här ungeför ser det ut i dag. Allt detta för att jag kände att huset var tomt,

 trots belysning och blommor.

En liten blomma som avslutning, kaktus duger kanske?

Ha det så gott

Marianne