Här följer fortsättningen på följderna av min "synskhet"

Vi fick då reda på att fastigheten var tom, kontaktade barnen, fick komma hit och titta. Utrymme och allt var helt perfekt. Men totalrenovering var ju självklart. Så småningom bestämde de, att allt skulle säljas på offentlig auktion, dels fastigheten men också allt lösöre. Vad blev då nästa steg. Kontaktade vår bankchef och sa att vi ev. behövde låna pengar. Hur mycket då, undrade han. Det vet vi inte !!!! skulle ju va aktion. Men om ni köper den så kan ni väl ringa in och berätta hur mycket ni vill ha, eftersom vi känner er så väl, så gör ni nog inget ni inte klarar av. Det blev aktion fred. 2/5 -86 kl 10. Glömmer det aldrig.  Så nervös har jag aldrig varit i hela mitt liv. Kl 10 började lösöresaktionen och fastigheten skulle säljas kl 12. Vi hade bestämt hur långt vi kunde följa budgivningen till ett visst belopp, sen fick vi ju diskutera det bit för bit, med tanke på all renovering.  Vi fick slutbudet och att det var 100 tusen UNDER det vi hade tänkt från början. Snacka om lycka. 10 minuters paus för att vi skulle skriva på o.s.v. Jag var nog i det konstigaste skick man kan tänka sig. Denna fruktansvärda nervositet sen den oerhörda lycka, blev lite mycket. Det syntes nog och när vi kom in sa de. Behöver du nåt att dricka, ja tack. Fram med en läsk och jag sa på skoj, egentligen behöver jag nog nåt starkare, och vips kom en flaska "starkt" på bordet, vilket jag dock tackade nej till. Det var ingen som visste om att vi var spekulanter, inte ens våra barn. Dagen efter körde vi hit med våra barn och ägaren (f.d) var på plats. På kvällen träffades våra barn och pratade om oss och kom fram till att det slagit totalt slint på oss och att vi var mogna för någon sorts behandling eller terapi, för våra hjärnor hade totalt havererat.  T.ex: Jag vräker upp stalldörren och säger " Här skall jag ha min keramikverkstad" bara ett gammalt stall med gödsel långt upp på väggarna. Skall snart visa lite före och efter bilder, och då förstår även jag att barnen blev chockade. Vi bodde ju i en villa som vi själva byggt 24 år tidigare. 

Slutar med min älsklingsfärg lila

Ha det så gott ni alla

Marianne