kan få mig på positiva tankar. I över 400 dygn har jag kämpat som en besatt, med dygnetruntlarm, sovande på en soffa, för att vara till hands och göra mitt yttersta. Jag har verkligen gjort mitt bästa, men nu brast det för mig idag.(bara en så simpel sak som ansökan av Hemhjälp, endast för 3 morgnar i veckan då han skall på Dialys, med lift, skall de ha papper ifyllda till vansinne värre än en företagsdeklaration) bara för att få reda på att vi skall betala högkostnadsskyddet !!! samma kostnad som i fjor men höjt med några 10:or. Är skyldiga att fylla i en sån, gör ni inte det så blir det högkostnadspriset, alltså det pris vi betalat hela året. En bagatell kan tyckas, men ovanpå allt annat blev det bara för mycket för mig..
Ha det gott
Marianne
Ja du, kära vän, så där jävligt är det faktiskt när man har att göra med stelbent byråkrati!
SvaraRaderaEgentligen skulle ALLA behöva en insatt administratör som skötte såna här detaljer när man själv har fullt upp med dom praktiska sakerna. Som att du sköter din man t.ex. och att du tar hand om hela hushållet så det fungerar.
För det tar ju evigheter att sätta sig in i alla detaljer. Jag vet när jag tog hand om allt - UTOM det praktiska - runt min handikappade bror. Snacka om att man var glad för att man var "egen företagare" och att Rolle klarade firman så gott som själv på dagarna och jag bara behövde hjälpa till ett par timmar varje dag. Förutom att jag i ett års tid var på sjukan varje dag och hälsade på min förlamade bror, så höll jag på MINST ett par timmar varje dag för att se till att han fick en handikapplägenhet samt framtida hjälp i hemmet. Det var en riktig pärs.....
Sådant tar på krafterna, jag förstår dig fullkomligt.
SvaraRaderaI och med jag jobbar i vården har jag sett anhöriga
"gå in i väggen" till sist blir de tvungna "lämna in"
sin kära partner till vården, för att sen kunna "ta hand om sig själv". Så du är inte ensam i detta ledsama "problem". Tyvärr händer det alldeles för ofta
Sen blir det seperations-ångest, för man vill ju så klart ta hand om sin kärlek själv, men när det sen
absolut inte går längre, blir det så här.
Sen måste du MariAnne tänka på dig själv oxå, du är redan på gränsen till rejäl kolapps, hur blir det då för Uno.Att ta hand om någon dygnet runt blir i längden en omöjlighet.
Så sköt om dig oxå, skaffa hjälp, var inte så envetens
envis. Jag menar bara väl.
En styrkande kram till er båda.
//Eva