Min f.d. ormfobi har fått en rejäl test !!!!

Får väl göra om mitt senaste inlägg, för det försvann tydligen. Jag har ju haft den värsta ormfobi man kan tänka sig, beroende på att jag i 4-5 årsåldern blev fruktansvärt rädd, efter att det kom en stor boaorm mot mig, vid vinbärsbuskarna. Alla har försökt att förklara att det var en liten ödla som skrämde mig från vettet.                                                                                                                                                                      
Jag såg jag ett program på TV som hette "ung och bortskämd" handlade om tonåringar som inte ens kunde lägga sina smutskläder i tvättkorgen, duka av efter sig, bädda sin säng o.s.v. En av dessa tjejer fick som uppdrag att jobba på Skansen en dag, och ha en orm runt sin hals, för att visa för barn. Kan hon ha en orm kring halsen, måste jag väl kunna titta på det. Jodå jag tvingade mig till det, och efteråt har jag åtmindstone kunna titta på en orm dock ingen levande. Fobin avtog en del och kunde t o m titta på dessa i TV.
För ett tag sedan var ett par i min butik, som bott i USA, fick syn på Saya utanför och sa hon liknar den katt vi hade. Hon är en himla bra jägare sa jag, möss, ödlor, fjärilar o.s.v lägger hon på trappan. Vår katt säger de brukade komma hem med en orm ibland. Oh milda himmel.
Va tror ni händer: Jo häromdan kom hon hemsläpande med just de, en orm. Blev paraliserad och skrek på gubben, står sen i fönstret och tittar på den där slingande saken. Den är nu tagen av daga. Som tur är har vi ett fönster vid sidan om ytterdörren, vilket jag alltid tittar igenom för att kolla trappan. Överväger faktiskt att döpa om Saya till Diana, jaktens gudinna !!!!
Bland det första jag frågade om när  vi köpte den här gården, var om det fanns ormar här. De hade aldrig sett nån på de många år föräldrarna hade bott här.
Det var verkligen en pärs. För att skingra tankarna lite, fotade jag lite av våra utslagna syrener.

Ha det så bra nu ni alla

Marianne