Från "dödsångest" till befriande skratt.

Vill berätta om en episod vi var med om. Kanske har ni läst den, haft den publicerad i HJ. Vi var på väg hem från Malllorca. Efter c:a 1 timme i luften, får vi besked att spänna fast oss igen, för vi kommer att hamna i ett kraftigt oväder. Det började med små luftgropar, som blev värre och värre. Vi såg blixtrarna och hörde knallarna och och hur det gnisslade i vingarna, regnet forsade fram. Det blev bara värre. Folk satt med knäppta händer och blundade, som om de bad, andra med vidöppna panikslagna ögon  vissa satt och grät vid de allt värre luftgropar skreks det av skräck, det var fruktansvärt. Det knakade och gnisslade och luftgroparna blev fruktansvärda. Så nära panik, trodde jag inte det gick att komma. Då tar en tjej av sig selen, går ut mitt i gången och skriker: " Hör du djävla chaufför, kan du inte köra uppe på vägen i stället för ute i plöjningen" Ett sånt befriande skratt tror jag aldrig har hörts. Ovädret avtog inte men vid luftgroparna fortsatte folk att skrika, men nu som man gör när man åker karusell. Så småningom lugnade det sig, men alla pratade med alla, och när vi landet, öppnas dörren och piloten (en lång stilig karl) går ut mitt i gången, sätter händerna i sidorna och säger "Vem var det som hade åsikter om hur jag körde?" Då sträcker tjejen som ropat upp handen och säger "det var ja". Piloten slår ihop klackarna och gör världens tjusigaste hovbugning och säger TACK SKALL DU HA. (Bra jobbat Britt-Inger)

Skulle ju "staila" med vårtecken, men var de blev av har jag ingen aning om. Avslutar det hela med ett foto av en vägg, inte den ni skall titta på, utan snön som vräker ner, från små duniga flingor till stora bomullstussar

Snart skall jag ut och göra en snöängel (om jag kan komma upp igen)

Marianne