Nerför Dundret om inte på så i alla fall med skidor

Jag har två egenskaper jag inte rubbar på. Min envishet och håller vad jag lovat. I ett svagt ögonblick sa jag ju att jag skulle berätta om utförsåkningen på Dundret. Där är ett siffertal som kommer upp i huvudet: 18 år. Det kan ju inte va för 18 år sen, eftersom jag har barnbarn. Alltså var jag 18 år och Flyglotta. Vi skulle till Boden för att gå på en utbildning. Vi levde och hade det precis som värnpliktiga. (på den tiden kunde de inte ens stava till kvinnliga värnpliktiga)  Bl.a turades vi om att hålla vakt, när vi smet ut om kvällarna. I varje fall så hade vi ett befäl, som kommenderade "Skidåkning nerför Dundret". Vi skulle ju ha hel skidutrusning, som de värnpliktiga. Det svåraste var att få pjäxor som passade något sånär. Sen åkte vi iväg. Med tanke på Anja och hennes team, så hade vi inte några tränare eller vallateam. Vi hade dock en kille som hjälpte oss att ställa in bindningarna, vilken service.!!! Väl framme så blev ordern: Åk liften upp, kaffe i Toppstugan och sen åker ni ner !! Kort och militäriskt. När vi satt i liften upp och såg alla de där små "Stenmarkarna" fara utför så kom ju tanken, det går aldrig i livet. Väl uppe vid Toppstugan fick vi kaffe, samtidigt som vi fick veta varför de häller salt i kaffet, som man hört talas om. Jo, de smälter snö till vatten och då är det s a s smaklöst vatten. Så blev det då dags att palta på sig alla kläder. Vi var vitklädda totalt, det enda som syntes var i princip solglasögonen. Som färdkost fick vi vars ett tjockt blockchoklad som vi la i bakfickan på annoracken. Sen bar det utför!!!! Om jag säger som så, att det var inte precis nån snygg stil vi åkte i så överdriver jag inte. Befälet tänkte dock på vår trygghet för där fanns militär placerade lite här och där. Ingen hjälp av dem när man gick på öronen och skidorna stack i väg inte. Till mitt försvar vill jag dock tillägga, fast jag är från Skåne så kan jag åka skidor på längden om vi bara får snö, men att åka utför är liksom inte min grej. Jag kommer inte ihåg hur många vurpor jag hann göra, innan vi upptäckte en Renjord, imponerande, men kändes lite olustigt.  Jodå jag kom ner till slut i alla fall inga brutna ben o dyl, bara "lite" blåmärken. När hjärtat började att slå i normal takt, kände vi för att äta det där blockchokladet vi fick. Jag kan garantera att Ni aldrig kan hitta florsocker eller potatismjöl, som är så fint pulvoriserat som chokladen var. I och med att det var så kallt hade det inte smällt. Den kvällen behövde vi ingen vakt, för det fanns ingen av oss, som hade så mycket ork kvar att klättra ut om fönstret för att göra stan. Tyvärr har jag inget kort av vår nerfart från Dundret, men kan visa ett som också är tagit där uppe. Det är jag längst till höger.

Som vanligt slutar jag med en liten blomma, ha det så bra, där i snön.

Marianne